Arch Galleri, Kalmar 1996
Virserum var en gång möbelmetropol. Att arbetarna i denna industri fick sina fingrar avklippta var inget konstigt. Kroppen var en insatsvara. Mer ovanligt var det att kvinnor skadades på samma sätt och på sätt och vis var skadan då av annan art – kvinnors kropp är på ett annat sätt symbolisk. Kvinnor ska vara vackra. Caroline Bondesson intervjuades 1996 till Kulturvagnen och Caisa Skiöld fungerade som träningsobjekt inför det stora Händerprojektet. Förlust hade premiär på Arch galleri i Kalmar, men visades sedan tillsammans med Händer på Tekniska museet i Stockholm, på Arbetets museum och på Virserums Konsthall. Händerna är gjutna i tenn och piedestalerna är i kallvalsad järnplåt, texten är i rost på kallvalsad järnplåt. Det vita tyget är voilè.
Caisa Skiöld
Blodet stod som en fontän. Jag var nitton. Hade precis börjat på bruket. På möbelfabriken kunde jag inte vara kvar som kontorist eftersom jag inte kunde tyska. Vi var tre tjejer i var lag vid blöjmaskinen. Jag körde maskinen den natten. Något ludd hade fastnat i papperssaxen. När jag skulle rensa gick den igång. Sjukrummet var låst. Vi fick slå sönder ett fönster. Maskinen hade tagit tummen precis under nageln, pekfingret mitt på. Fingrarna låg kvar under maskinen. På sjukhuset förbjöd jag sköterskan att klippa sönder min rosa jobbejumper. Jag fattade inget. Jag låg på det där stålbordet och hörde hur det krasade. Läkaren som var alkoholiserad klippte ner benet för att få skinnet att räcka över stumparna. När chocken och bedövningen gått över gjorde det djävulusiskt ont. På bruket var de ganska vana vid olyckor. De hände tre i stöten. Jag ville inte prata med min pojkvän.trodde inte han ville ha mig. Det var mode med bilhandskar. Men på mig hängde tummen och pekfingret bara ner. Jag fyllde fingrarna med bomull. Men då lyste det vitt ur de små hålen mot det svarta lädret. Så stoppade jag bomullen i en nylonstrumpa. Det såg rätt bra ut. Tills jag böjde fingrarna och de uppstoppade spretade rakt ut. Tyckte det var fördjävligt. Jag åkte med farsan till linköpings lasarett. Läkaren ritade och ritade. Till slut sa han att de kunde skära upp greppet. Men han kunde inte garantera resultatet. När jag frågade efter protes, sa han: jaså, det var det du var ute efter. Det kan du ju köpa i vilken leksaksaffär som helst. Pappa var tyst. Jag har inga fantomsmärtor. Men när är det är pilligt blir jag förbannad. Jag skäms inte över min hand. Barn ser den direkt. De frågar: växer fingrarna ut igen? Hade de gjort en undersökning om vems ansvaret var, hade man kanske kunnat bli arg. Men gjort är gjort. De fick förresten kassera blöjorna vi packat den natten. Allt var nerstänkt med blod.
Caroline Bondesson
Ingen kan veta hur det känns. Det kvittar vad folk säger. Det drar och kliar i fingertoppen. Jag fryser. En del av mig är borta för alltid. Jag är maskinskötare. Förpackningsmaskinen har två knivar som klipper av påsen innan den svetsas ihop. En dag för två år sedan ville maten hellre vara på golvet. Jag kände efter i maskinen. Hade gummihandskar. Friktionen gjorde att handen följde med en påse. När det släppte var jag nöjd och tyckte allt ordnat sig. Så såg jag att fingertoppen fattades. När jag låg halvgroggy på golvet kom marika som saknar ett finger. Jag sa: nu är jag som du marika. På väg från fabriken började det göra ont. Har aldrig känt en sådan smärta. På lasarettet frågade sköterskan vad hon inte skulle köpa. Köp inte oxpytt, sa jag. När det krasade trodde jag att de klippte i nageln. Då jag förstod att det var benet grep paniken mig. Väl hemma lyfte jag av pillren, men de hjälpte inte mot smärtan. Efter tre månader började arbetsträningen, två timmar per dag. Man får gå bredvid på jobbet. Min egen linje gick jag inte nära. Påsar kunde jag inte heller packa i början. Maten var ju djupfryst. Jag skyler fingret. Håller handen knuten. Tycker att folk tittar. Ibland när det är fest lackar jag naglarna. Så syns fingret. Så tar jag av lacket. Så lackar jag igen. Har det varit jobbigt på fabriken med knivbyten kommer mardrömmarna. Jag är opererad mot skelögdhet tre gånger. Ibland frågar jag mig: varför just jag? Under hela behandlingstiden var det ingen som undrade hur jag mådde eller om jag ville prata. Det var bara: har du ont?
