Jag är skogsägare. Farfar var skogsägare. Skogen bestämmer ens tillvaro socialt och existentiellt. ”Skogens människor” öppnade på Virserums Konsthall sommaren 2002 och bestod av fem timmar film som redigerats ner från det tiodubbla materialet. Köksbordssamtal, samtal i salen, samtal någon gång på kontoret. Utan någon som helst dramatik, utom den som finns i berättelserna. Så långa klipp som möjligt. 48 skogsägare, skogsarbetare, entreprenörer och inspektorer intervjuades. Vintern 2002/2003 var också boken klar. Texterna där gjordes efter anteckningar. Här presenteras två filmer ur utställningen och en något kortad inledning till boken. Skogens människor visades också på Arbetets museum.
Henrik Teleman
Juhani Kakkinen, 53, skogsarbetare
Eva Karlsson, 41, lantbrukare
På slätten känner man sig ensam
Jag hade rensat stengärdsgårdarna från sly som hängde in över åkern, skuggade vallen och brukade slå i traktorfönstret. När jag körde in veden med hästen passade jag på att hämta ett kvarblivet massavedslass i skogen. Lastandes granbitarna på släpan, i lukterna från barr, kåda och blöt mossa, mitt i fågelsången, kände jag att det var där man skulle vara. I Skogen.
I media skildras skogens människor sällan. Det finns inte heller någon vetenskaplig dokumentation av skogsfolk i Götaland, där jag åkt runt och intervjuat. Ändå är skogens människor svensk ekonomis hjältar. Skogs- och träprodukter år Sveriges i särklass viktigaste nettoexportkälla.
Jag är uppvuxen i Skåne, i Dalby på Lundaslätten. Åkrarna är så bördiga att smålandsbönder bara kan drömma om dess like. Men lanskapet är platt, ack så platt. Från höst till sen vår blåser och regnar och i klart väder är sikten fri miltals. Hur leker man i ett sådant landskap som liten pojk? När man knappt kan ta sig över de ständiga plogfårorna. Var finns det magiska, var finns hemligheterna?
Pappa och mamma är från Småland, farfar var skogsägare och skar dessutom träreliefer… Hos farfar fick man följa med ut i vinterskogen och i allt det vita göra en gigantisk brasa till vilken han släpade stora torrskatar, i mina ögon jättestockar. Lågorna slickade den mörka himlen.
Själv lärde jag mig aldrig att springa med trätofflor och jag blev alltid retad för min småländska i skolan. När jag 1991 köpte en mindre skogsgård och flyttade till Småland, kändes det som ett återvändande.
Där de som bestämmer finns och där medierna finns, är det alltid stad. I den staden tjatas det om alla valmöjligheter vi har. Vi kan till och med byta personlighet med kläderna. Och snart försvinner hela det vi kallar verkligheten in i ett virtuellt cybertöcken. Den moderna människan är en konsumtionsvarelse som konsumerar upplevelser. Upplevelser bygger på frånvaron av sammanhang, på att produktionen är osynlig. På att vardagen inte syns, kanske till och med på att människorna är främmande för varandra.
I erfarenhetens värld däremot hänger varje dag ihop med den föregående. Dagarna är varandras förutsättning. Inte slår du igenom när du vårdar barn eller gamla, eller bygger hus. Skogen är aldrig färdigskött, färdigavverkad, färdigplanterad, färdiggallrad eller färdigröjd. Få saker kan hänga mer ihop med erfarenhet och perspektiv än skog. Den som lever i skogen och av den, lever med den. Men perspektiven är långa: ”Du måsta leva ett helt liv för att uppleva en omloppstid”, säger Lars Edborg maskinentreprenör från Skede.
Man kan stå vid en ny plantering och konstatera att avverkar det här, det gör ens barn först. Det ger ödmjukhet.
Du måste sköta din skog för att den ska ge bra avkastning i form av mycket massaved och mycket timmer av god kvalitet. Men skogen är också en känslomässig plats. Många skogens människor går ut i skogen när de måste tänka över saker. Många skogens människor upplever och läser dessutom sin skog som andra människor ser på ett samhälle, eller på en stad. ”Där står det trädet som…, där går den stigen vi gick till…, där finns det svampstället vi hittade när…” Och när man gallrar i ett bestånd så går produktion, naturhänsyn och estetik samman. Och alla besluten är inte ekonomiskt rationella. Min farfar sa alltid: ”Konsten att sköta en skog är så att den både är lönsam och vacker.” Träden växer, men långsamt. I det moderna skogsbruket slutavverkar du, men med alla träden försvinner platsen och minnena, som om någon rivit husen. Peter Hagelberg, skogsbrukare i Ingelstad berättar att han som ung tvekade att avverka eftersom barndomens bilder då skulle förändras.
Det heter att ”skogen är fattigmans päls”. För mig blir skogen också en vän och en trygghet. Den liksom omfamnar mig. Evert Gustavssons förmodar: ”På slätten känner man sig nog ensam.” Det känner jag igen.
För många representerar skogen frihet. Frihet från stämpelklocka, friheten i att vara utomhus. Det kan också vara friheten från ladugårdens eviga mjölktider. I skogen undandrar du dig också samhällets kontroll: Skogen är friheten att inte bli sedd. Många av de som ställt upp vittnar om sig själva som ensamvargar. Nästan all svensk skog är idag odlad och skogsägare och skogsarbetare understryker att skogen är en produktionsyta. Men jag tror själv att naturen i sig – det vilda oansade som är på sina villkor – ger en frihetskänsla. Att nästan alla som jobbar med skogsbruk och som de strävar mot högre och högre effektivitet samtidigt fruktar den strömlinjeformning det innebär. Det är inte för att hålla reda på ledtider som skogsinspektorerna valde skogen som bana.
Arbete i skogen är och har alltid varit en farlig sysselsättning. Få var de professionella skogsarbetare som förr i tiden höll till pensionsdagen. Dagens problem, ser annorlunda ut. Arbetsställningarna i de moderna skogsmaskinerna och den pressade lönsamheten i avverkningsledet leder till stress och spänningsvärk hos entreprenörer och anställda. Få skogsmaskinentreprenörer kommer under 60 timmars arbetsvecka. Självverksamma skogsägare, motormanuella skogsarbetare och maskinförare som lämnar maskinen i vindfällenas bröten för att kapa motormanuellt, skadas och dör i en omfattning otänkbar i andra yrken. Något som dessutom skulle uppmärksammats i andra sammanhang. Är det skogsarbetaryrkets historiskt låga status som spökar? Upparbetandet av vindfällena efter stormen vårvintern 2002 i södra Sverige lär ha kostat fem människoliv.
Vad är då Skogens Människor för något och vilka har fått vara med?
De dokumentationer om skogsfolk som finns speglar ofta livet förr och norr om Dalälven. Jag ville spegla nu levande människor. Hur skogen som livsmiljö påverkar människor och deras syn på livet. Projektet skogens människor handlar om livet i första hand och om skogen i andra. Jag ville lyfta fram ett annat sätt att leva och tänka. Götaland blev upptagningsområde eftersom mina egna skogserfarenheter hör hemma här. Jag har intervjuat alla sorters människor som brukar eller arbetar med skog; skogsarbetare, skogsmaskinentreprenörer, skogsägare och skogstjänstemän. Jag har så långt som möjligt försökt lyfta fram och bevara typiska uttryck.
Varje intervjutillfälle har tagit 2-3 timmar. Normalt sett har jag spelat in en timme film på video. Filmen har sedan redigerats och använts i den utställning som visades på Virserums Konsthall sommaren 2002. Sammanlagt visade vi fem timmar film. Medelklippet i TV har under de senaste decennierna minskat i längd från runt en minut till kanske femton sekunder, allt för att pressa upp tempot. Jag har tvärtemot strävat efter så få och långa klipp som möjligt. I utställningen varierar intervjuernas längd från någon minut till 22 minuter, ofta är klippen flera minuter långa.
Vid intervjutillfällena har vi för det mesta suttit i köket eller i salen, någon gång på kontoret och någon gång i naturen. Ofta har jag blivit bjuden på kaffe. Videokameran har stått bakom min rygg och surrat, ingen annan har varit närvarande och det har blivit samma bildvinkel hela tiden. Det enda som gör intervjuerna intressanta är mötet med en annan människa och vad den människan säger. Möter människor och pratar allvar gör man sällan när man blivit vuxen. Vem har tid att lyssna? Men ger du dig tid blir det spännande, har du bråttom, upptäcker du inget alls. Intervjuerna här i boken har jag gjort efter anteckningar.
Skogens Människor är en del av ett större projekt som handlar om hemmahörighet: hembygd. Landsbygden är i hög grad hembygden i Sverige. När du kör hem till ditt, hälsar de mötande bilisterna. Men de vet också allt vad du gör, och de har åsikter om det. Hembygd handlar om en tydlighet samhörighet med en plats, med ett sätt att leva och med andra människor. Hembygd handlar om att vi faktiskt inte kan välja att vara vem som helst. Att vi inte kan vara hur fria som helst eftersom vi då förlorar banden till andra människor och till vår egen identitet. Att inte vilja flytta till staden är en form av avståndstagande till det moderna konsumtionssamhället. Man väljer gripbarhet istället för flykt. Den långsamma skogen är för mig ett alternativ.
