Händer

Truckförare, 52, Scania

Jag kommer så väl ihåg det: ”Den där biten kommer att vara i vägen”, sa doktorn.
Han menade den hälft av pekfingret som var kvar. Jag gick omskolningskurs och fastnade i chucken på en revolversvarv. Halva handen höll på att gå av. ”Vi klipper det längs med”.

Aldrig hade jag väl en tanke på att stanna här i 32 år. De tömde ju hela Norrland. Man fick en enkel biljett till Mjölby. Jag ville flytta mig närmare hemöver. Hamnade här och har inte kommit längre.

Jag stod vid linerna i över tjugo år. När de skrotade den jag stod vid tog jag över spånkörningen. Jag kör undan fräs- och svarvspån i småkärror och stora bingar. Jag gör vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Bara jag håller rent. Jag vill inte gå tillbaka till linen. Idag är det så mycket data.

Det är lättsammare idag. Man behöver inte slita så djävligt som en annan fick. Det är ljusare och renare. Det var ju svart förr, dålig belysning. Man fick dra blocken över rullbanorna. Skar sig på graderna. Och jag som inte kan använda handskar, de är i vägen.

Förut var vi ett gäng hela tiden. Nu sitter man ensam vid sin dator.

Jag har aldrig upplevt det så att jag måste ta av mössan för basen. Kanske är det för att man inte haft så stora anspråk själv. Man har gjort sitt. Men om jag fick leva om livet, inte fan skulle jag bli spånkörare. Jag har nog ångrat att jag inte gick in mer för skolan. Men skolan var ju det värsta jag visste.

Man har ju rötterna därhemma i Kramfors. Far hem på sommaren, påsk och jul. Då sitter man där och funderar över vad man gjort. Höga kusten-bron ser jag från
köksfönstret därhemma. När man ska åka hem får man dåligt samvete. Man vill ju vara där.

Jag tar en dag i taget. Jag har flickan min i Stockholm. Och ett litet barnbarn. Jag lever för dem. Jag träffar dem minst en eller två gånger i veckan. Annars ringer jag. Pojken blir tre i april. Vardagskvällarna blir det ju TV:n. Det klart att det blir ensamt. Man går ut och går, fikar med en polare. Det blir de fyra veckorna på sommaren – då är det full aktivitet. Jag och syrran har köpt torpet. Vi har bytt tak, byggt altan, bytt dränering. Vi har bytt fönster. Nu ska vi brädslå kåken. Tiden går så fort. Skicka hem mig och ta in en ungdom.

Scania Södertälje mars 1998

 

Ekonomibiträde, 55, EDDO-resturanger

Det är himla roligt att gå till jobbet. Man kan slänga käft.

För det mesta sitter jag i kassan. Men vi turas om för att inte få arbetsskador. Jag är ansvarig för matsalen. Vi har ingen enhetschef. Men jag vill inte ha jobbet. Jag tar med mig det hem. Jag tycker inte om pappersjobb, kan inte sitta still. Vill hellre jobba med händerna.

Det skall vara lagom. Innan hade jag ansvar på några områden. Nu har jag allt. Det dras in på personal, kanske måste jag säga upp folk.

Vi får jobba häcken av oss. Du får aldrig göra det där lilla extra, det har du inte tid till. Det stimulerar dig själv när andra mår bra. Som när arbetarna går igenom matsalen och önskar trevlig semester eller God Jul.

Vi tar hand om folk. Vi skulle ha socialbidrag. Lastvagnars chef i EDDOs styrelse tyckte vi skulle ha bättre betalt. Och en hel avdelning av arbetarna har skrivit brev till styrelsen om samma sak.

Vi har ställt upp så mycket. Men nu får det vara slut på det.

Företaget har mycket kurser. Där läggs det ner pengar. Från vår matsal går vi på allt. Sist handlade det om rengöringsmedel och miljön.

Jag var hemmafru i 18 år. Det var underbart. Här började jag 1989. Min man jobbar på Volvo. Då kunde vi ha semester samtidigt, tyckte han. Nu är det ändå ett problem. Både jobb och fritid är viktigt. Man kan inte gå till ett arbete man inte trivs med. Jag hade fått kinesen.

Roligast är att resa. Vi är ett gäng som har hållit ihop ända sedan vi var små i Arendal. Tolv stycken. Det har kommit till två, några har gift sig med varandra. Vi har seglat i Grekland. Varje år besöker vi olika huvudstäder. I påskas var vi i Paris, sex par. Nyligen ordnade gänget en träff för alla som bott i gamla Arendal. Kanske har gemenskapen i vårat gäng bidragit till att man hållit ihop lättare också som par.

EDDO-restauranger Volvo Göteborg juni 1997

 

Stabbläggare, 60, Älvsbyhus

När virket kommer från sågverket ska det läggas och torkas. Jag övervakar maskinen som stabblägger och programmerar den. Maskinen ska räkna in ett antal plankor och sen släppa ner pinnar. Ibland kan den missta sig och räkna in färre. Så då får man flytta lite grann. Maskinen är tjugo år gammal. Vi är två där nere, men det är meningen att det skall vara en. Jag laddar behållaren för pinnarna också.

Det är tur att det händer något ibland.

Jag har varit här i 25 år. Nu går jag och väntar på guldklockan.

När jag slutar för dagen behöver jag inte tänka mer på jobbet. Men man blir avtrubbad. Om du måste göra olika grejer, blir du mer aktiv. Du blir lite slö när du kommer hem, om du har mitt jobb. Jag avundas de arbetslösa som får gå kurser.

Men jag gillar jobbet för att jag får röra mig. I en sågverkshytt skulle jag inte vilja sitta. Jag har bott i Norrland 25 år nu. Jag kommer från Roslagen. Där arbetade jag på ett litet sågverk. Vi högg timmer på vintern. Sågade på våren och hyvlade på hösten. Det var bättre.

Det är sällan man är hemma fast man är dålig. Då mister man bonusen. Jag har inte varit sjukskriven på fyra-fem år. Det viktigaste är att man stämplar in. Ackordet är bra för plånboken men inte för psyket. Tanterna säger att det sexuella inte ska gå på ackord. Men Älvsbyhusarna är så vana vid ackord, att det är snabbt gjort.

Jag har fuskat lite på konstnärssidan. Målat i akryl. Håller på och svarvar och snickrar. Brukar gå på konstutställningar. Drömmen hade varit att få arbeta med händerna, bygga något. Men det ska vara i trä. Pappa byggde båtar, när jag var liten. Jag går i skogen också. Skådar fågel och tittar på växter. Tar något kort. Barnbarnen ska med ut, jag brukar ställa upp rätt mycket på dem.

Det var lite annat innan det blev koncern. Nu ska det bli mera vinst. De ska dra in på folk, så att de får mera till aktieägarna. Jag är rädd för sämre förtjänst, men hade de tagit in yngre arbetskraft, hade jag slutat direkt.

Älvsbyhus oktober 1997