Berättelser

Britt-Marie Nilsson

Ska man komma in i en gemenskap som här, ska man nog gifta sig med någon från bygden. Jag är född i Borås, men uppväxt i Göteborg.

Jag kom hit som sommarbarn 1964. Mina föräldrar missbrukade och barnavårdsnämnden hade skickat mig. Man fick åka tåg och så fick man en lapp på bröstet. Där stod Maj-Britt och Ingvar Johansson och så mitt namn. Jag var tio år gammal. Jag gick av i Lillsjödal i Högsby, där stod en taxi och väntade. Så kom jag till Kängsebo. Andra sommaren sa Ingvar: ”Du ska alltid veta att du är välkommen hit, vi ser dig som en dotter”.

1966 bestämde jag mig för att det var nog. Jag gick till barnavårdsnämnden och sa: ”Ni får göra vad ni vill, men hem ska jag inte”. De sa att jag i vart fall måste hem och packa och följde med. Sedan kom jag hit för gott. Kängsebo kändes som ett hem direkt från början. Mamma Maj-Britt sa: ”Vi har alltid önskat oss tre barn. Nu har vi tre barn.”

Redan som liten bestämde jag mig. Aldrig en man som drack.

Vi flyttade hit i slutet på 70-talet och började med köttdjur. 1985 till 1998 hade vi mjölkkor. Man behöver ha kraften för att ha djur. Vi diskuterade hela hösten. 11 maj på våren kom de och hämtade de sista mjölkkorna.

En ko sparkade av axeln -85, jag opererades sju år senare. Inom omsorgen var det mycket tunga lyft. 1999 fick jag sådan värk att jag fick sluta jobbet. Läkaren sa att antingen blev jag sjukpensionär eller så fick jag skola om mig. Jag tyckte: ”Jag kan väl inte sätta mig på skolbänken när jag är 47 år gammal”. ”Varför inte det”, sa läkaren. När läkaren, arbetsgivaren, försäkringskassan och jag träffades så hade jag redan kollat upp allt och alla papper var klara. Nu har jag en fil kand i socialt arbete. Tre år pluggade jag.

Vi tog över affären i Bösebo på 80-talet. Dagny började bli gammal, men ville inte stänga. Det bodde ju fortfarande folk i bygderna. Vi köpte upp Fågelfors ICA-butik när den las ner och förnyade med dess inredning. Vi fick de unga att komma. Vi handlade av Dagab som noterade att försäljningen ökade. Man hade lite speciella gubbar som man fick en så fin kontakt med. De kunde berätta så fantastiskt. En farbror… var det folk i affären gick han ut. Så kom han igen när den var tom.

Nu är jag församlingspedagog och arbetar med barn och ungdomar. Jag trivs så otroligt med mitt jobb.

Jag ser när barnen far illa. I Göteborg var jag mobboffer. Jag hade dåliga kläder, jag var inte ren. Jag bodde i fel bostadsområde. Men jag hade vuxna som jag litade på – i missionskyrkan, i söndagsskolan och i scouterna. Jag kommer inte ihåg riktigt, men jag sökte upp dem själv.

Hur kommer det sig att så många ungdomar tar livet av sig? I Lenhovda hoppade en 16-årig tjej framför en bil för inte länge sedan. En attityd utåt, en annan verklighet inåt. En kille mådde illa. Men kompisarna fick inte se att han ville prata med mig. Så han låste in sig på toaletten och kom ut först när de stuckit. Jag var inte från Lenhovda och hade tystnadsplikt. Han var nog lättad när han gick.

När barnen var små kunde vi inte äta frukost gemensamt på grund av mjölkningen. Vi hade en lampa i köksfönstret, och om den var tänd visste jag att barnen var uppe. Men på kvällen åt vi gemensamt. De vuxna verkar inte ha tid för barnen idag.

Vi gör mer tillsammans nu, jämfört med vad vi brukade göra. Vi lagar mat. Ruben städar. På fredagen efter bastun dricker vi ett glas vin. Men man måste göra andra saker – själv. Linda, Mona, Ingmarie och jag försöker träffas.

För tre år sedan köpte vi en husbil. Det är det roligaste – att komma ut bland människor. Frihet! Sedan vi gjorde oss av med hundarna, har vi inte skaffat någon ny för frihetens skull. Campingfolk är ett särskilt folk! De stannar ju ofta på samma plats, men inte vi… Vi ställer husbilen och cyklar runt. Man träffar människor, och så träffar man dem aldrig mer. Drömmålet är Treriksröset och Lofoten.

 

Claes-Göran Odengrund

Man kunde gå ner till affären och man träffade någon. I vart fall på sommaren. Dagny var noggrann med butiksstängningslagen och stängde klockan sex. Och öppnade den andra dörren baktill. Sedan satt hon på kontoret, så handla kunde man göra till elva på kvällen.

När du kommer på en cykel eller om du går är det lättare att stanna och prata. Om du kör igenom Virserum träffar du ingen. Idag kör alla bil.

1954 bodde det 100 människor bara i Bösebo. Idag är det 18.

Missionsförsamlingen hade söndagsskolan och juniorföreningen. Där var det hobbyverksamhet och en andaktsstund. Man träffade varandra. Vi var ett tiotal. Bara några år tidigare var det 25-30 stycken. Även medlemmarna i frikyrkoförsamlingarna gick i svenska kyrkan. Svenska kyrkan hade alla annandagar i skolan. Allt religiöst har kommit från Mörlunda. Och skolan. Men de andra banden var till Virserum där man också gick i affärer. Vi hade Hjalmar Karlsson i Bösebo, han var socialdemokrat och medlem i pingstförsamlingen. Han hade alla kontakterna med Mörlunda. Axel Palm var skollärare och folkpartist. Han ville med alla medel knyta Bösebo till Virserum. På 60-talet hade vi egen vallokal i Bösebo. En kommunist hade vi nästan alltid, men ibland hade vi två. Då gissade vi. Pappa rensade logen för bondeförbundets valmöten.

Målle Lindberg har också varit i Bösebo. Det var hans sätt att sjunga med dragspel. Han drog ju ut hela dragspelet och sjöng på ett rytmiskt sätt. Det är lättare för folk att ”titta in” på ett tältmöte. Tältet har fler dörrar och ingen tröskel.

Så länge jag och Lennart håller på, har jag det jättebra. Jag har lagården bara när jag är ledig. Vill någon vara ledig tar den andre det. Fruarna motar djur. Det är rätt roligt. Det fungerar ju och det fungerar med EU-bidragen. Jag ska ju göra så att det fungerar med kontrollerna. Att verkligheten stämmer överens med underlaget. Jordbruket är roligare än skogen. Varje år ser man hur det gått. I skogen är det så långa omloppstider.

Far skötte gården med sin häst. Hästen åt rator på sommaren, På vintern fick den lite hö, som den själv dragit hem. Men vi kan inte odla raps till traktorn. På så vis var det hållbarare förr. Far slog alla smååkrar med lie, men ingen såg det vackra. Idag ser man det vackra – men ingen slår.

När jag och far var ute i skogen, berättade han alltid: ”Och här var vi 1940”. ”Här röjde vi 1951”. Sista åren i slutet av 80-talet började jag skriva ner vad han sa. Vi styr ju mycket med det förflutna. Det har vi ju facit på. Ju äldre man blir, ju mer styr man med det gamla. Det är alltid tryggt.

 

Jennie Petterson

”Man kunde gå ner till affären och man träffade någon. I vart fall på sommaren. Dagny var noggrann med butiksstängningslagen och stängde klockan sex. Och öppnade den andra dörren baktill. Sedan satt hon på kontoret, så handla kunde man göra till elva på kvällen.

När du kommer på en cykel eller om du går är det lättare att stanna och prata. Om du kör igenom Virserum träffar du ingen. Idag kör alla bil.

1954 bodde det 100 människor bara i Bösebo. Idag är det 18.

Missionsförsamlingen hade söndagsskolan och juniorföreningen. Där var det hobbyverksamhet och en andaktsstund. Man träffade varandra. Vi var ett tiotal. Bara några år tidigare var det 25-30 stycken. Även medlemmarna i frikyrkoförsamlingarna gick i svenska kyrkan. Svenska kyrkan hade alla annandagar i skolan. Allt religiöst har kommit från Mörlunda. Och skolan. Men de andra banden var till Virserum där man också gick i affärer. Vi hade Hjalmar Karlsson i Bösebo, han var socialdemokrat och medlem i pingstförsamlingen. Han hade alla kontakterna med Mörlunda. Axel Palm var skollärare och folkpartist. Han ville med alla medel knyta Bösebo till Virserum. På 60-talet hade vi egen vallokal i Bösebo. En kommunist hade vi nästan alltid, men ibland hade vi två. Då gissade vi. Pappa rensade logen för bondeförbundets valmöten.

Målle Lindberg har också varit i Bösebo. Det var hans sätt att sjunga med dragspel. Han drog ju ut hela dragspelet och sjöng på ett rytmiskt sätt. Det är lättare för folk att ”titta in” på ett tältmöte. Tältet har fler dörrar och ingen tröskel.

Så länge jag och Lennart håller på, har jag det jättebra. Jag har lagården bara när jag är ledig. Vill någon vara ledig tar den andre det. Fruarna motar djur. Det är rätt roligt. Det fungerar ju och det fungerar med EU-bidragen. Jag ska ju göra så att det fungerar med kontrollerna. Att verkligheten stämmer överens med underlaget. Jordbruket är roligare än skogen. Varje år ser man hur det gått. I skogen är det så långa omloppstider.

Far skötte gården med sin häst. Hästen åt rator på sommaren, På vintern fick den lite hö, som den själv dragit hem. Men vi kan inte odla raps till traktorn. På så vis var det hållbarare förr. Far slog alla smååkrar med lie, men ingen såg det vackra. Idag ser man det vackra – men ingen slår.

När jag och far var ute i skogen, berättade han alltid: ”Och här var vi 1940”. ”Här röjde vi 1951”. Sista åren i slutet av 80-talet började jag skriva ner vad han sa. Vi styr ju mycket med det förflutna. Det har vi ju facit på. Ju äldre man blir, ju mer styr man med det gamla. Det är alltid tryggt.”

 

Linda

Vi åkte längre och längre in och längre in…

Första gången man åkte hit visste man inte var man hamnade.

Jag jobbar med fraktuppföljningpå Plannja i Järnforsen. Det är faktiskt kul. Jag började på order och leverans, har varit lagerarbetare ett tag också. Jag gick högstadiet i Vimmerby, Handel- och Administration på gymnasiet.

Barnen är 3 och 7 år. Vi delar rätt lika. Inköp och tvätt gör jag. Laga mat och städa gör bägge två. Vissa grejer vill jag göra själv, för det kan han inte. Han sorterar färgerna fel vid tvätten. Det är så många måsten. Så mycket att göra. Det spontana försvinner. Är det inte skogen så är det huset. Jag har ju inte haft så mycket med skogen tidigare. Nu har jag börjat att röja.

Jag skulle önska att vi hade lite mer gemensam fritid.

Det bästa är lugnet. Och man behöver inte bry sig om hur man ser ut när man hämtar in tidningen på morgonen.

Det är roligt att vi är ett par yngre familjer som bor här. Många unga tycker att det måste hända något hela tiden. Det går inte att hålla kvar 18-åringarna.

Ska man åka på fest, ska någon köra eller så måste man ordna skjuts. Det blir en så stor grej…av det hela.

 

Margaretha Hultgren

Min mamma och jag var ofta i luven på varandra när jag var tonåring. Hon var sträng. Mamma var född 1908 och gifte sig först som trettiofemåring. Mamma gick på folkskollärarseminariet i Rostad och arbetade sedan på en byskola utanför Mortorp.

När hon gick på seminariet dog hennes mor och hennes syster i TBC. Själv hade hon en fläck på lungan. Hon hade en sorts hårdhet för att hon hade måst klara sig så mycket. Att man skulle klara skolan var självklart. Man fick inte gå ut och dansa, mamma var rädd att jag skulle bli med barn. Hon uppmuntrade utbildning. När jag var trettio började jag beundra henne.

Jag gick på flickskolan i Kalmar och var bara 11 år gammal när jag bestämde att jag skulle bli lärare. Men jag var nästan rädd att inte få betyg så att jag skulle kunna komma in på Rostad. Matten fick jag kämpa med. Hos mamma i byskolan hade jag suttit med sedan jag var fyra år.

Hon var väldigt självständig. Hur självständig förstod jag först på hennes 80-årsdag när en gammal väninna höll tal och sa: ”Ja, vi skulle ju aldrig gifta oss…”

Jag känner mig instängd om jag inte får komma utanför Virserum. Min pappa var rastlös… Jag är otålig. Jag kunde bli väldigt otålig i klassrummet när eleverna inte var tillräckligt snabba. Det har jag fått kämpa med.

Jag har ett frihetsbehov. Min man har samma frihetsbehov. Han har inga synpunkter på om jag behöver åka iväg själv. Ofta är det så att par ska handla tillsammans, resa tillsammans, göra allt tillsammans. Jag behöver ett rum för mig själv. Det är kanske därför vi inte är gifta. Vi har velat bevisa att man inte behöver vara gift för att älska varandra. Innan jag träffade honom hade jag några förhållanden.

Å andra sidan har jag engagerat mig i Virserum på olika sätt. Man ska engagera sig i sitt samhälle, tycker jag. Jag blev väl mottagen från första dagen.

Roligast har det varit när jag varit ute och rest. Jag har arbetat på internatskola i England 1969. Jag var på utbyte i USA på 70-talet och bodde 14 dagar vardera hos två familjer. Frun i ena familjen har jag haft kontakt med sedan dess. Lika kan man inte säga att vi är, men vi kan anförtro oss till varandra. Vi är bägge rastlösa och vill uppleva saker.

 

Pär Danielsson

De tog mig till doktorn som sa: ”Ni måste göra er av med djuren”. Min mamma svarade: Det är inte så lätt, vi är bönder. Jag hade varit bonde om jag inte vart allergisk. När jag stränglade rann ögonen. Pappa tyckte att strängarna inte gick att ta upp för att de var så krokiga. Jag var en dålig dräng.

Jag hade det knepigt i låg- och mellanstadiet. Jag hade problem med koncentration, läxläsning och allt möjligt. Men mamma stretade på med mig. I sjuan lossnade det. I Växjö studerade jag till elektroingenjör.

Jag fick ett liv när jag började i Järnforsen. När vi är hemma jobbar vi sju till fyra. Sätter vi igång en panna så jobbar vi på plats stenhårt i två veckor. På jobbet jag hade innan var det en bra dag om jag var hemma innan nio på kvällen.

Vi har varit på gården en tre-fyra år, det är en släktgård. Innan vi flyttade hit hade jag funderat och tvekat. Att det fanns en möjlighet… Det känns väldigt lyckat. Jag har ett stort historiskt intresse. Gården har vårdats av generationer. Nu har jag min lilla tid här. Jag har gjort en avverkning och jag kan gå och fundera. Vad har hänt här under åren? Gammelfarfar hade ångmaskinen. Jag har hans gamla anteckningsböcker om vad han gjort, var han varit och sågat.

De närmaste åren kommer att kretsa kring barnen. Så fort man fick barnen ändrades det. Någon måste få ta hand om barnen och så får den andre jobba på gården. Men vi fortsätter att hjälpas åt med renoveringen och hämta hö när det går. Jag var pappaledig på deltid i 7-8 månader. Familjen är det roligaste. Tänk att det finns babysim i Virserum!

Det saknas lite större hus lämpliga för familjer på landsbygden. De säljs till turister. Borde inte bygdeföreningen kunna göra något där? Att folk vet att om de vill sälja, kan de kontakta bygdeföreningen som kan förmedla kontakten.

Jag behöver inte skjuta något. Det räcker att sitta och lyssna på hunden som jagar.

 

Rose-Marie Oscarsson

Alla våra föräldrar var bönder.

Mina föräldrar fick fem barn på nio år. Jag är nummer fem. Som liten fram till tonåren var det fantastiskt. Det var en bullerby. Alla var bönder. Alla hade djur. Vi hade alla samma sorts liv. Ingen var mer än den andre. Det fanns inga som stack ut.

Vi barn gick tillsammans till skolan. Vi tog hand om varandra. Det var alltid någon förälder hemma. När våra föräldrar mjölkade åkte vi kälke. Vi hade ingen pulka eller så. Vi åkte på masonitskivor och vaxdukar.

Som barn hjälpte man till vid hö- och potatisskörd. När vi gick i simskola i Tinsebo i hötid, fick man inte gå varje dag. På vintern satt mamma och vävde och bara fanns där. Tanterna gick till varandra.

Vi är ju så många kvar.

Jag har ju jobbat. Man utbildade sig till sjukvårdsbiträde. Började på Ekängen 1970  och jobbade där till 1995, sedan var jag på gruppbostaden Haga. I 29 år arbetade jag inom omsorgen med utvecklingsstörda. Tycker fortfarande om dem. Jag har till och med sommarjobbat de senaste två somrarna. De är mina bästa vänner. De är alltid glada och har givit mig väldigt mycket.

Till slut blev jag trött på det. Vi flyttade till föräldragården i början av 90-talet och byggde sågen. Torbjörn var trött på att vara skollärare. Men det blev besvärligt eftersom han inte tålde terpentinen och blev mycket sjuk. En dag ringde Swedfront och ville ha emballage. Jag jobbade halvtid på Haga och heltid hemma och pressade emballage. Sen slutade jag definitivt.

Jag har ju ständigt ont i min rygg. Det började på Ekängen. Då hade vi ingen lyftteknik. Nu har jag tränat upp mina muskler, så nu är jag stark. Men jag kan inte gå med röjsåg i skogen. Jag följer med och plockar undan. Jag kan inte göra de rörelserna med ryggen.

Jag tycker det är himla kul att jobba, att jobba med musklerna. Det är kul att jobba med Tobbe. Tror aldrig att vi stått och bråkat över spikbordet. Men vi har jobbat intensivt sedan i början av 90-talet. Semester har man ju inte. Det är för mycket. Vi måste hela tiden… Vi vill ha lite lagom. Det har vi väl nu när jag spikar och han är ute och snickrar. Men det är ett sätt att leva. Att ingen går och bestämmer över en.

Jag är tacksam över väldigt mycket. Att få gå upp på morgonen och vara någotsånär frisk.

Idag är alla ute någonstans och jobbar på dagen. Bara KE och jag är hemma och Claes-Göran som sover, eftersom han jobbar natt.

 

Svante Welinder

Jag är född hemma som nummer tre. Jag var stor och tung. Vi är sex syskon, bara den yngsta är född på BB. Jag minns att jag var med till barnmorskan innan Johnny föddes. Jag och mamma åkte spark ner till Virserum för att lyssna på fosterljuden.

”Gå ut i trädgården och lek” sa pappa. Så kom ett fruntimmer med läderväska. Det var barnmorskan. Sen kom pappa ut och sa att vi fått en lillebror. Han hade kommit i läderväskan. Jag tittade efter och där var bara skålar och pincetter. Inte fan kom han i den där.

Det var obekvämt innan vi renoverade 1954. Morsan lagade maten på vedspis. Vatten bar vi i spann. Strömmen kom från Kvillemåla. Jag var rädd när strömmen gick. ”Mamma, hämta fotogenlampan!” Jag var tre år.

17 år gammal började jag på Hultsfredshus. Jag var ritelev i tre år. De sökte kontorsbud och man fick göra tester innan man blev anställd. Men personalchefen sa till morsan att jobbet var för enkelt. Jag hade ju tagit realen. Den 11 september 1961 började jag på maskinavdelningen som ritare. Det var inte min nisch, jag kunde ju inget om maskiner… Då tyckte jag bättre om att rita hus. Efter tre månaders ren skolutbildning fördelades vi på olika avdelningar; grund, kök, snickerier, mm. Jag ritade stora grupper; barnstugor och skolor. Företaget ökade hela tiden på 60-talet. Vi var 1000 anställda och 40-50 ritare. Vi grabbar tävlade om vem som kunde texta snyggast. På sjuttiotalet började datan komma och på åttiotalet var handritandet inte längre värt något. Offertritningar gjordes fortfarande för hand eftersom det gick snabbare.

1971 kom den första neddragningen av tjänstemän. 1977 ytterligare en, då fick 40-50 man gå. LB-hus köpte husfabriken 1988, 93 gick den i konkurs. Vi som köpt konvertibler i företaget strax innan förlorade både jobb och pengar. Vi bildade en förening för alla som förlorat på konvertiblerna. Jag var pilotfall i en tvist med banken. Vi fick igen en del, trots allt. Jag gick arbetslös i fyra år, sedan fick jag börja som ALU vid nystarten av Hultsfredshus. Med lite fantasi klarar man sig alltid.

Jag har aldrig varit gift. Alla syskonen försvann och pappa hade fått en propp. Pappa blev någorlunda bra och fortsatte med jordbruket. Så jag blev kvar därhemma. Då var jag lite över 30 år. Hade jag inte varit hemma varje helg och hjälpt med korna och annat hade de fått sälja gården. Idag äger jag tre gårdar.